Apropå Konst

Okej, jag har tänkt på en sak. Hur kan man säga saker som "Jag älskar dig inte längre". Det är ju helt absurt. Eller den här: "Det där får mig bara att älska dig mer!". Jag hajjar till varje gång. När blev kärlek något man måste göra sig förtjänt till? Varför ska det bara vara mödrar som har rätt till att älska gränslöst?

Är det så pass illa att de personer i ens omgivning man sägs sig älska, måste hela tiden fylla upp till visa krav för att bli just det, älskade. Som om "älskad" är en titel som man kan avgöra vilka som ska få och inte.

Jag har alltid trott att kärlek är en känsla. Nånting som slår lite extra i hjärtat. Man kan ju inte välja vem man ska älska och inte. Man kan garanterat låtsas, men innerst inne så känns det ju. När det är på riktigt alltså.

Visst finns det människor som moraliskt sätt inte förtjänar ens kärlek. Men hjärtat har väl ändå ingen on n off knapp.
Man kan hata folk. Man kan irritera sig utav bara fan på andra. En del är man kanske till och med rädd för. Men har man älskat någon, så finns det alltid kvar. Som tinnitus. Man hör det inte lika tydligt när allt annat stör, och man vänjer sig och glömmer bort ibland om det varit där länge. Men det finns ju alltid där.

Så jag tycker det här tramset med att överväga om man älskar någon är en förkrånglad förenkling på ett desperat behov av rätt och fel. Kärlek är bra, fluffigt och betryggande. Och allt som är bra är hjärtslitande ibland. Låt det vara så.