Apropå Konst

Jag har lite ont i hjärtat. Och kan inte riktigt slappna av i pannan.

Jag önskar jag hade mitt rum. Med högt i tak, och stora avlånga fönster längs ytterväggen som det hänger långa sammetsröda gardiner i. Väggarna är mattsvarta, och golvet är gjort av glas. Under glaset är det vatten.. blått vatten. Och spotlights under, det är nämligen natt ute, så belysning behövs. Lysande blått vatten som ljusar upp. Mitt i rummet står en vit blank flygel, och bredvid den en vit akustisk gitarr med svarta detaljer, på ett  gitarrställ i silver. På flygeln står en skimrandes silvrig vas med en enda röd ros i.  Det är det enda möblemang som står därinne. I mitten av mitt rum. Akustisken är helt fantastisk där.

Mitt rum. Där jag kan sitta och spela, och låta fingrarna flyga över tangenterna. För i mitt rum är jag helt otroligt duktig på piano. Det skulle vara härligt att låta all känslostormighet gå ut i musicierandet.

Jag skulle ju kunna göra så nu också med min dammiga synth.. Men nej. För kvavt, för instängt. För obekvämt.

Jag är så trött. Ända in i själen. Det är för mycket kaos runt omkring i det yttre för att det ska kunna sluta vara kaos i det inre. Tänk vad tröttheten kan göra med ens humör.