Apropå Konst

Jag har upptäckt ett nytt monster att drömma mardrömmar om.

Vi såg på Pan's labyrinth igår hemma hos Matilda. Det var ju.. hua. Johannes och Matilda hade pratat innan om att det var en inte så barnvänlig fantasy, så lite förberedd var man. Trodde jag.



Alldeles innan scenen med "the pale man" hör man Matilda fnissa lite panikartat. Ni vet som när man hamnar i en pressad situation och det är den enda reaktionen man kan få fram. Så något ont kände man lura runt hörnet.. När monstret sedan vaknade till liv började fröken Almroth skratta hysteriskt. Paleman ser faktiskt ganska rolig ut, på ett galet läskigt sätt. Skrattet spred sig som en löpeld över de två sofforna och jag kunde höra mitt eget ostoppbara skratt eka i huvudet samtidigt som jag inte kunde slita blicken från tvn.

Fan vad rädd jag var.

Ack kära hysteri, vad vore vi utan dig. Och vad vore jag utan mina esteter? Fin kväll med sina skräckslagna stunder. Man måste ju prova på sitt hjärta ibland.

Nu kommer det säkert bli en hel ritade ögon i handflatorna på skolan (jag vet, vi är typ fem år). Johannes kommer säkert lura bakom ett hörn och skrämma satan ur en också. Men sånt får man ta. Thomas kommer säkert också hänga på, de försöker slå rekordet i hur många människor man kan skrämma samtidigt.

Men sånt får man ta..? Hjälp.