Apropå Konst

Jag är bäst i hela världen på att låta andra få ta ansvar för mig när jag misslyckas. Idag lyckades jag låsa ut mig själv. Hade nästan lust att falla ned och gråta. Men det gjorde jag inte, tårarna skulle bara frysa till is och göra mig ännu kallare. Men jag gick hela vägen till Kenneth för att få tag i nycklar! Det var väldans strongt ska ni veta. Och väldans snorkallt. Mina ben slutade frysa och började brinna istället, och snoret frös till is i näsan.

Okej, ganska strongt. Får minuspoäng för att jag ringde till mamma och gnällde även fast jag visste att hon var på jobbet. Jag sa inte emot heller när Kenneth sa att han skulle skjutsa hem mig. Men ett litet framsteg är väl också ett framsteg? Även fast det fortfarande är sorgligt hur mycket min omgivning måste ta hand om mig. T o m mina classmates har börjat få knuffa mig åt rätt håll så att jag inte ska gå fel.

Men i min ljuva misär fick jag idén att skapa en ny blogg! Nu skall det upp med en musikblogg. Kirrar länken straxen.