Apropå Konst

Det är något som inte fungerar som det ska. Har två dagar kvar i Sverige, nervös? Inte det minsta. Har just packat klart kläderna, så har inte så mycket kvar som jag vill ha använda. Att tömma sin garderob för att man ska bo i en annan värdsdel borde kännas STORT! Det borde kännas.. nervöst med lite panik i kanten.

Det enda jag har känt på sistone är att jag kommer sakna att bo vid havet. Det var ju inte så känslostormigt av mig. Fast jag har några teorier om mitt fel. Antingen så;

- Har jag fortfarande inte förstått att jag ska åka.
eller,
- Min kropp har satt sig på "lugnläge" för att klara igenom situationen.
eller,
-Håller jag mig undermedvetet lugn för att inte mamma ska bli mer orolig än vad hon redan är.
eller,
- Så stänger jag undermedvetet in alla mina känslor.

Det gnager i bakhuvudet, jag går bara omkring och väntar på att inse att det här är en stor milstolpe i mitt liv. Att det inte händer så ofta att jag flyttar till ett nytt land, ny familj, ny kultur, nytt språk. Det enda jag kan trösta mig med är att min mage blir alldeles pirrig när jag tänker på flygplatser. Men det blir den ju alltid.. och det är ju reseförväntan, inte alls samma sak som nervositet! Egentligen borde jag ju inte klaga, utan vara nöjd. Men jag borde vara nervös, så därför tror jag att den kommer slå till när jag minns väntar det.. Det är läskigt.

Allt jag begär är lite panik, hur svårt kan det vara?